Göm menyn

Många kramar från en glad tjej

Efter 42 år på Linköpings universitet går Waileth Olstrand i pension i mitten av juni. Därmed slutar också en av de verkliga trotjänarna på IEI. ”Jag har trivts fantastiskt bra på LiU”, säger hon.

Jo, det finns de som fortfarande använder stämpelfärg. Waileth har bra koll på grejerna i kontorsförrådet.Häng med, så går vi en sväng. I vanliga fall är Waileth på plats någon gång vid halv sex, men nu får hon visa runt på förmiddagen. Vi börjar på kontorsförrådet – med extra hårda blyertsstift, stämpelfärg och favoritpennor för den och den – och tar sedan en tur mellan stora källarförrådet, bra att ha-förrådet, ståbords-förrådet och två rum med arkiverade uppsatser i prydliga rader.

På skylten utanför arbetsrummet står det ”institutionsadministratör”; på medarbetarsidan beskrivs hennes uppdrag som att ”skapa en bra arbetsmiljö för medarbetarna” på IEI. I praktiken betyder det en massa olika saker: beställa och leverera möbler, fylla på förråd, hålla ordning i lektionssalar och grupprum, ställa om klockor och beställa kontorsvaror. Sätta i batterier i klockorna. Pynta inför jul. Fixa. Ha koll.
En lång rad stora och små arbetsuppgifter. Ja, det är nästan lättare att säga vad Waileth inte gör, än vad hon gör.

- Jag gillar att serva, kanske är jag född till det. Det går som en röd tråd genom allt jag gör och har gjort genom åren. Jag tycker det ger mycket tillbaka. När jag är klar med något är målet att få en smiley tillbaka, och det får jag nästan alltid, säger hon.

Hela städgänget tillsammans i C-huset. Waileth är nummer två från höger.- Sen kanske jag är lite som han Ove (i filmen och boken) ibland också. Jag gillar ordning och reda, och jag drar mig inte för att säga till om någon skräpar ner eller inte ställer i ordning. Men jag hoppas alla förstått att jag velat väl.

Vid postrummet undrar någon om postfacket till en nyanställd medarbetare är fixat. Jo, det är det. Till TE-huset står dörren öppen och larmet tjuter. Waileth stänger. I en föreläsningssal skjuter hon tillbaka ett bord, ställer tillbaka overheadprojektorn i hörnet och lägger några sladdar snyggt tillrätta.

Har du någon favoritplats i A-huset?
- Ja, det är ju mitt eget rum. Jag är social och gillar att träffa och prata med folk. Normalt går jag hellre och träffar någon än ringer och mejlar. Men ibland är det skönt att dra sig tillbaka också.

Sedan är vi plötsligt nere där allting började för 42 år sedan, i tvättstugan i källaren. Där började Waileth jobba i augusti 1977 – och fick sin egen mamma som arbetskamrat.
- Jag hade fått barn och det var mycket arbetstiderna som gjorde att jag började på universitetet. Jag och mamma jobbade fyra timmar var. Jag hade med mig min äldsta son till jobbet och så tog mamma med sig honom hem och tog hand om honom på eftermiddagen.

Det var här allting började, i tvättstugan i A-huset. Waileth pratar minnen med lokalvårdaren Barbro Yngve.Efter några år kändes jobbet i tvättstugan lite osocialt och den 25-åriga småbarnsmamman började istället som lokalvårdare i C-huset. Där jobbade hon i 17 fina år. Hela gänget, 13 personer, trivdes bra tillsammans, skojade mycket och gjorde utflykter ihop.
1998 ville hon ändå testa något nytt och började i LiU:s dåvarande butik. Butiken sålde allt från pennor och suddgummin till Coca-Cola och fikabröd, och Waileth passade också på att ta truckkort för att höja sin lön. Också där betydde gemenskapen med arbetskamraterna, Lilian Zangerl och Mats Johansson, väldigt mycket.
- Det kändes lite tomt när Lilian slutade för några år sedan. Mats är på Husservice nu, men han slutar faktiskt samtidigt som jag gör det.

2011 var det dags för sista jobb-bytet. Under några år hade butiken gradvis gått allt sämre och skulle läggas ner, och Waileth blev tillfrågad om att börja som administratör på IEI. Det var då en ganska nybildad institution. Varför inte, jag provar, tänkte hon.

Påskkärringar. . . eller kanske lokalvårdare? Waileth står till vänster.Första uppdraget blev för övrigt lite udda. En medarbetare skulle byta rum, men begärde att allt skulle se likadant ut på nya rummet som det gamla. Precis likadant. Böcker, pärmar och hyllor. . . Waileth fick fotografera den gamla arbetsplatsen och sedan ställa allt på precis samma sätt efter flytten. Och ja, medarbetaren blev nöjd.
- Det var ju lite speciellt. Kanske undrade jag lite var jag hamnat då, säger hon och skrattar lite. Men annars har jag trivts som fisken i vattnet, både här och där jag varit tidigare. Det har varit kul och trevligt och som sagt har jag haft väldigt bra arbetskamrater. Det är något visst med stämningen på universitetet.

Har du funderat på att sluta någon gång?
- Egentligen inte. Men jag har ju bytt arbetsuppgifter på LiU flera gånger.
Formellt går Waileth i pension efter semestern, den sista augusti. I praktiken gör hon sin sista arbetsdag efter drygt fyra decennier onsdagen den 12 juni. Det känns bra. Faktiskt bara bra.

- Det känns att det är dags nu, det ska bli skönt. Jobbet är ganska tungt och jag är lite trött i kroppen. Dessutom är min sambo några år äldre och har varit hemma i flera år. Nu hoppas vi att vi får några friska år tillsammans.

Och vad ska hon göra? Jo, träna, gå tipspromenader i Vidingsjöskogen, ta hand om sin 90-åriga mamma, resa till Nordkap i sommar, få mer tid för sambo, barn och barnbarn. Långtråkigt lär det knappast bli. Dessutom gick hon ner på deltid för några år sedan och har på så sätt redan fått mer egen tid.

- Och så håller jag på att lära mig sy också. Det är min mamma som lär mig, Hardangersöm, en speciell sorts hålsöm. Vänta så ska du få se, jag har en bild i mobilen, säger hon.

De som känner Waileth väl beskriver henne som varm, generös och glad. En människa som inte gör sig till utan är sig själv, oavsett sammanhang och vem hon möter. Omtänksam, ordningsam och service-minded, men också handlingskraftig och alltid beredd att hugga i. Ganska tuff, om situationen skulle kräva. En god lyssnare.

Själv vill hon gärna avsluta intervjun på ett särskilt sätt. Hon vecklar ut papperslappen, där hon skrivit upp årtal och sådant hon vill berätta. Kan vi sluta med en hälsning?

”Många kramar från en glad tjej som trivts med ett långt arbetsliv på universitetet.”

 Ja, det kan vi.

 

Waileth Monika Viola Olstrand

Ålder: 63 år

Bor: Bostadsrätt på Tuvgatan i Vidingsjö

Familj: Sambon Janne, två barn och två barnbarn

Intressen: Dansar bugg och gammeldans, promenader, resor, gå på gymnastik

Läser: Deckare, lite allt möjligt

Ser på: Mycket sport, just nu blir det mycket hockey-VM

Lyssnar på: Rod Stewart, Smokie

Det visste du kanske inte: Innan Waileth började på LiU arbetade hon både som frisör och på Saab. Som frisörelev på dåvarande Regionsjukhuset gick hon runt på avdelningarna och tvättade håret på patienterna. Flera gånger träffade hon Sarah Leander, som låg inlagd på sjukhuset, och fick ta hand om hennes peruk. På Saab var Waileth både apparatmontör och plåtriktare.

 

Bilder

Påskkärringar. . . eller kanske lokalvårdare? Waileth står till vänster.

Hela städgänget tillsammans i C-huset. Waileth är nummer två från höger.

Det var här allting började, i tvättstugan i A-huset. Waileth pratar minnen med lokalvårdaren Barbro Yngve.

Jo, det finns de som fortfarande använder stämpelfärg. Waileth har bra koll på grejerna i kontorsförrådet.

 

Text och foto: Mikael Sönne
2019-06-05

 

 


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: 2019-06-13