Göm menyn

”Vi spelade badminton i en labblokal”

Det började som ett tillfälligt vikariat i ett halvår och slutade med nästan ett halvt sekel på samma arbetsplats – men i maj går en av LiU:s verkliga trotjänare i pension. Sedan behövs det tre personer för att ersätta henne.

Bild: Ulla Örnberg, medarbetarbild på 1980-taletDen första september 1972 gjorde 19-åriga Ulla Ingrid Birgitta Börjesson (flicknamnet) sin första arbetsdag på dåvarande IKP, Institutionen för konstruktions- och produktionsteknik. Jobbet var kontorist, arbetsplatsen expeditionen i en glasbur vid nuvarande ingång 17. Drömmen var egentligen att fortsätta utbilda sig till kurator och tanken var aldrig att stanna längre än den tillfälliga tjänsten varade.

- Jag minns egentligen första anställningsintervjun bättre än första arbetsdagen. Jag var blyg och lite nervös och inte heller speciellt duktig på maskinskrivning, som var viktigt i tjänsten. Det blev så att en bekant, som var med på intervjun, fick prata mer för mig än jag själv gjorde. Men jag fick ju jobbet ändå, säger hon.

Linköpings Tekniska högskola, som LiU hette då, hade bara funnits i fyra år och var en dynamisk och snabbt växande arbetsplats. Många i personalen var unga och nyanställda; hela miljön var livlig, full av framtidstro. Som nyanställd var det lätt att trivas.

- Jag var 19 år och jämngammal eller yngre än studenterna. Man blev lite kompis och medbjuden på olika evenemang. Jag lät också många komma in och kopiera sina tentor på expeditionen. Det var faktiskt något jag fick en tillsägelse för av en professor.

46,5 år, flera arbetsplatser på Liu, två barn och sju barnbarn senare är det dags att ta farväl och gå i pension. Lite vemodigt är det förstås, men annars känns det nästan bara bra – jobbet har varit kul, arbetskamraterna fantastiska, men nu är det rätt tid att göra något annat.
- Jag har trappat ner och jobbat deltid sedan jag fyllde 61, och hunnit vänja mig vid tanken. Det tror jag har varit bra. Nu lämnar jag ett arbete jag trivs med, och det är jag glad för. Sen är klart att det blir en stor omställning också. Men då tror jag det underlättar att sluta till sommaren.

Bild: Ulla ÖrnbergSommarstugan vid Järnlunden, jaktlabradoren Tessie, sex år, valpen som kommer i sommar och de sju barnbarnen tillhör det som kommer att få mer tid nu. Den som slinker in på cafét i Missionskyrkan en lördag har också god chans att få träffa Ulla, som arbetar ideellt där. I kyrkan finns egentligen hur mycket som helst att göra. Nej, sysslolös lär hon inte bli.

Jag vill få tid att ta hand om mig själv också, träna styrka och balans. Det har jag nytta av när jag går med hundarna i skogen. Jag har sparat en massa brev och är nyfiken på min släkt bakåt i tiden. Kanske börjar jag släktforska.

På 70-talet förlängdes vikariatet på IKP och Ulla fick sedan ett fast jobb som kansliskrivare i ämnet företagsekonomi på ekonomiska institutionen, ett steg uppåt i karriären. Genom åren har hon haft titlar som lönehandläggare, registrator och biträdande intendent och framför allt arbetat med löner, reseräkningar och fakturor. Sedan 2009, då IEI bildades, också med inköp och personaladministration.
Bortsett från en kort utflykt som intendent till slöjdinstitutionen, har arbetsplatsen hela tiden varit ekonomiska institutionen och nuvarande IEI. Tidigt uppstod en stark sammanhållning mellan ett tiotal administratörer; ett gäng som sedan följdes åt genom åren.

Bild: I fikarummet omkring 1975. Ulla Örnberg längst till vänster.- Vi hjälptes åt mycket och växte ihop på något sätt. Vi var ungefär lika gamla och hade samma bekymmer med barnen och senare gamla föräldrar, flera av oss gick igenom skilsmässor. . . ja, vi var i samma faser av livet helt enkelt.
- Vi hade väldigt roligt tillsammans och skrattade mycket. Vi kunde sitta uppe på nätterna och jobba med bokslut och slinka ner i källaren för att öva på uppträdanden till någon fest. Det var en väldigt fin sammanhållning. Arbetskamraterna har betytt mycket för mig.

Sett i backspegeln har väldigt mycket förändrats under nästan ett halvt sekel. Ulla säger att tempot höjts och arbetsbelastningen ökat (även om hon själv gillar att ha mycket att göra), men att arbetsmiljön samtidigt blivit mycket bättre. I början rökte man både på arbets-, sammanträdes- och fikarum, och fönstren i A-huset gick inte ens att öppna. Det sägs att brandlarmet kunde gå om det var riktigt varmt ute.

LiU har också vuxit både när det gäller utbildningar, antal studenter och personal. De tre hus som fanns på Valla 1972 (A, B och C) har blivit delar i det mindre samhälle som är Campus Valla i dag. I motsats till trångboddheten i dag var A-huset i början av 70-talet dessutom ganska glest befolkat.

- En lablokal kunde vi spela badminton i och i en annan var det matsal. Många körde omkring på sparkcyklar och det fanns gott om tomma kontorsrum.
- Sen är universitetet mycket mer internationellt i dag än när jag började. Då fanns knappt några utländska studenter. Den tekniska utvecklingen har också varit fantastisk. Jag minns när vi fick elektriska skrivmaskiner som kunde radera om man skrivit något fel. Helt otroligt tyckte jag då.

Flygbild: Universitetsområdet i början av 70-talet, A-, B- och C-husen.Funderade du på att sluta någon gång?
- Det är klart att det funnits perioder då jag funderat på att göra något annat. Men sedan har det hänt något i livet och då har tryggheten varit viktig. För mig har det också betytt mycket att det är ett fritt jobb med frihet under ansvar.

Det är inget hon framhåller själv, men de som känner Ulla säger hon genom åren ofta tagit på sig nya arbetsuppgifter, även om det inneburit mer arbete för henne själv. Ett exempel är utbetalningarna av arvoden (”det var mycket dubbelarbete innan, jag kunde göra det smidigare, svårare än så var det inte”). Ett annat är när hon ledde utbildningar i det nya programmet Raindance.
- Jag som varit så blyg, höll en gång en föreläsning för 70 personer. Då var jag jättestolt över mig själv, säger hon.

Kanske är det inte så konstigt att det faktiskt behövs tre personer för att ersätta henne när hon går i pension. En som sköter jobbet som sekreterare i styrelsen, en som arbetar med inköp och en som på heltid arbetar med personalärenden. Det märks när Ulla slutar.

 

Ulla Ingrid Birgitta Örnberg

Familj: Man, två vuxna barn och sju barnbarn

Bor: Villa i Ekängen

Ålder: Fyller 66 i år

Intressen: Framför allt hundar och hundträning, apportering samt person- och viltspårning. Har en jaktlabrador och förhoppningsvis en valp till sommaren

Läser: Skönlitteratur, mycket deckare som Camilla Läckberg och Mari Jungstedt

Ser på: Nyheter, Dokument utifrån, kriminalserier, Solsidan, Let´s Dance med mera

Lyssnar till: Väldigt blandat, från 70, 80- och 90-talen, radion står på för det mesta

Favoritplats på LiU: Terra-huset. Ekonomiska institutionen flyttade dit under ombyggnaden av A-huset inför sammanslagningen till IEI 2007. Inte huset i sig, men för den väldigt fina sammanhållning vi hade under den tiden. Vi hade till exempel fredagsfika då prefekten informerade och alla 200 anställda var välkomna.

 

 

Bilder:

Medarbetarbild tagen runt 1980.

Ulla i A-huset

I fikarummet omkring 1975. Ulla längst till vänster.

Universitetsområdet i början av 70-talet, A-, B- och C-husen.

 

Text och foto: Mikael Sönne
2019-04-10

 


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: 2019-04-10