Göm menyn

Tackad tema-bibliotekarie slutar

När Tema-biblioteket startade 1980 var det unikt. Och att vara Tema-bibliotekarie är kanske ännu mer speciellt. Christina Brage vet, hon var med nästan från starten. När hon nu slutar är hon kanske den som jobbat längst på LiU.

Bild: Christina BrageChristina Brage har arbetat på bibliotek i hela sitt yrkesliv. Det startade den 18 juni 1971 med en tjänst som biblioteksbiträde på Linköpings universitet. Fastän hon inte hade någon formell utbildning som bibliotekarie.
- Det fanns ingen sådan utbildning på den tiden. Bara en i Stockholm där man blev folkbibliotekarie.

Utan formell biblioteksutbildning avancerade Christina, från biblioteksbiträde via en rad interna utbildningar och olika tjänster. När hon nu går i pension är det som förste bibliotekarie och avdelningschef för Vallabiblioteket.
- Jag hade tänkt bli lärare. Det har jag delvis blivit också, som undervisande bibliotekarie har jag undervisat i bland annat informationssökning, akademiskt skrivande för doktorander och plagiering. Det är undervisning jag brinner för.

Att vara Tema-bibliotekarie har nog ändå varit det mest speciella. Det var på den tiden till och med så speciellt att det togs upp som intressant exempel på biblioteksutbildningen i Borås. Institutionen Tema, och dess bibliotek, startade omkring 1980. Christina kom in några år efter starten.
- Det speciella med att vara Tema-bibliotekarie var att sitta på plats, på institutionen. Jag satt med i olika råd och fick också vara med i diskussionerna vid framtagning av nya utbildningar, exempelvis i Norrköping. Jag var ständigt närvarande i de informella samtalen.

Bild: Christina BrageChristina var också en väldigt tydlig del i forskningen. Med sin centrala placering mötte hon och hjälpte alla doktorander på Tema.
- Jag satt som spindeln i nätet. Det gjorde att jag kände till de flesta forskningsprojekt som pågick. På det sättet kunde jag koppla ihop doktorander. ”Aha, du lånar den här boken. Då kanske du har en del gemensamt med den här personen”. Det här befruktade verksamheten något oerhört.

För doktoranderna var Christina inte bara bibliotekarien. För dem var hon också som en mamma, kurator, handledare, god vän, och även toast master.
- Som lekman kunde jag ställa de dumma frågorna. Det gjorde att doktoranderna fick tänka till. Många kom till mig för att stämma av varje kapitel de skrivit. Jag blev som en ”förinstans” till handledaren. Hos mig vågade många tappa ansiktet. Jag var en god vän som lyssnade, var lyhörd men samtidigt ärlig. Förstod jag inte, så sa jag det.

Under 1980- och en bit in på 1990-talet fick bibliotekskunderna inte själva söka i databaser. Bibliotekarien var tvungen att hjälpa till. Och lärde sig på så sätt också väldigt mycket om de olika forskningsämnena.
- Eftersom det kostade pengar för varje sökning var jag tvungen att sätta mig in i ämnena för att kunna söka rätt. Men när det kom till kemi blev det småknöligt.

Utan att själv ha disputerat har Christina blivit en självlärd akademiker och har under åren lärt sig mycket om akademiskt skrivande.
Otaliga är de doktorander som fått Christinas hjälp under åren. Många av dem har hon fortfarande kontakt, de hör av sig och berättar vad de gör nu. Kanske har hon också inofficiellt rekord i att ha blivit tackad i doktorsavhandlingar.
- Det är i alla fall över hundra, säger Christina. Men jag vågar inte säga om det är 130 eller 150 men nånting åt det hållet.

Det både sorgligaste och roligaste minnet från Christinas alla år på LiU var nedläggningen av Tema-biblioteket 1998, då verksamheten slogs ihop med vanliga biblioteket.
- Samtidigt som det var jobbigt att man lade ner, var avskedsfesten, gravölet, fantastiskt ordnat. Vi fick i uppgift att ”disputera”, de läste referenser ur olika avhandlingar och vi fick gissa vems det var. Jag klarade alla. Och så fick vi lagerkransar i form av brudslöjor.

Just nu skriver Christina, tillsammans med kollegan Peter Igelström, boken om universitetets bibliotek.
- Det finns inget skrivet om biblioteket och jag är den sista som kan berätta historien. Tanken är att boken ska ges till nyanställda och till dem som går i pension.
Bild: Christina BrageMed 43 år och 10 månaders anställning på biblioteket kan Christina vara den som arbetat längst på LiU. Och hennes namn lever vidare. När Tema-biblioteket lades ner gjordes lokalerna om till personalrum och fick namnet Brage.
- Det blir konstigt att gå från att ha haft en titel till att bara vara pensionär. Det känns som jag har mer att ge och hoppas kunna göra inhopp.

Andra planer efter pensionen är att umgås mer med barnbarnet Joel, hon tänker plocka fram målarpenseln igen, ägna mer tid åt trädgård och lantställen, börja läsa spanska, planen är att tillbringa delar av den mörka årstiden i Spanien. Och så ska hon starta ”Stinas hemkörda”, sylta och safta och sälja på marknader.
Den 13 november fyller Christina 67 år och skulle egentligen ha arbetat månaden ut.
- Men jag har några semesterdagar att ta ut. Den 27 november går planet till Orlando.

 

2017-11-07
Text och foto: Elisabet Wahrby

 


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: 2017-11-07