Göm menyn

”Spännande och lite vemodigt”

Året var 1976 när Lars Holberg fick sitt första jobb på LiU, som redaktör för studentkårernas tidning Linsen. Det sista han gör är att ta emot 120 internationella sommarstudenter, innan han den 4 juli tar klivet ut i pensionärsfriheten.

Bild: Lars HolbergVi börjar med en sportfråga; Hur känns det?
- Pirrigt. Och spännande, det är en ny fas i livet. Det ska bli skönt att äga sin egen kalender. Men samtidigt lite vemodigt, jag är mitt uppe i ett fantastiskt spännande jobb där det händer väldigt mycket, så det är lite både och.

 

Så det är högtryck inom internationalisering?
- Skulle man kunna säga, det är få krafter som så genomgripande påverkar och utmanar universitetet. Välutvecklade internationella samarbeten, förmåga att attrahera internationell talang är en förutsättning för att bygga ett starkt universitet.

- Och utvecklingen har varit dramatiskt även om vi bara ser till 2000-talet. Bland doktoranderna har andelen internationella nybörjare ökat från 10 till 40 procent, andelen internationellt sampublicerade artiklar har mer än fördubblats på tio år.

- Men vi har också stora utmaningar; att få fler studenter att åka utomlands under studietiden, att bli bättre på att rekrytera och ta emot internationella forskare och studenter.

När satte du din första fot på LiU?
- För 40 år sedan, 1976, fick jag jobb som kårtidningsjournalist på Linsen. Jag kommer från Växjö ursprungligen, hade läst i Lund och Göteborg, visste knappt att det fanns ett universitet i Linköping. När jag gick av tåget och frågade en busschaufför vilken buss jag skulle ta för att komma till universitetet så blev det blankt, han hade ingen aning. Då undrade jag om jag kommit rätt.

Men du hittade hit och blev kvar?
- Efter en kortare sejour på kommunen var jag tillbaka 1981, först som redaktör för Lithe Nytt och så småningom som vetenskapsredaktör. Då var vi väl sammanlagt tre, fyra kommunikatörer på hela LiU, vetenskapsjournalistik var en försöksverksamhet och populärvetenskap något helt nytt, det lanserades som ”den tredje uppgiften”. Inte minst lokala medier nappade på det. Jag vill påstå att vi fick dem att upptäcka vilken fantastisk resurs universitetet och alla människor som jobbar här är Då fanns det också fler människor på tidningarna, man kunde prata med dem. Till och med tidningar som DN och SvD hade lokalkorrar i länet.

- Det klagas nu som då ibland över att forskarna syns allt för lite i debatten. Och det kan så vara, men faktum är att forskning och forskare används av media på ett helt annat sätt idag än för 40 år sedan, och vi har fått en mycket mer utvecklad vetenskapsjournalistik. Jag tror vi har en liten del i detta.

Bild: Lars HolbergHur var det att jobba på LiU då?
- Vi var en mycket mindre arbetsplats, inom förvaltningen kände väl i stort alla varandra, och det gick att ha ganska bra koll på vad som hände på institutionerna på ett sätt som är helt omöjligt idag.

- Och det var en värld före datorer och nät. Telefonen pratade man i, mail hette brev (och kom fram efter 24 timmar om man hade tur), höjden av teknik var en elektrisk skrivmaskin med raderband. Men det fanns också sekreterare som kunde ta hand om en ung mans slarviga manus och se till att utskrifterna blev prydliga och namn rättstavade. Good old days.

Vilka milstolpar minns du?
- Det kanske inte är så mycket enskilda milstolpar som en fantastisk resa under 40 år. Tillkomsten av temaforskningen, etableringen av Hälsouniversitetet och Campus Norrköping är naturligtvis stora och viktiga steg för universitetet som helhet. Men det har också varit centrala i kommunikationsarbetet och gjort det möjligt att kommunicera LiU som i god mening ett universitet ”på tvären” som en nytänkare och förnyare som inte bara går i andras fotspår.

- Det har också alltid varit en miljö som varit öppen för nya idéer och jag har ju haft förmånen att till exempel vara med om att starta Fenomenmagasinet och sedermera IT-ceum, datamuseet som ett sätt att nå ut till barn och ungdom. Vi kunde också dra igång alumniverksamheten och starta LiU magasin. Nu i sommar startar det första internationella sommaruniversitetet.

Bild: Lars HolbergAlltid satsat på rätt häst?
- Nja, inte alltid. Det fanns en föregångare till webben som hette Gopher från University of Minnesota, enkelt uttryckt text-tv på nätet. Jag lovade rektor att vi skulle kunna bygga en komplett elektronisk informationstjänst för universitetet med en halvtidstjänst. Och fick den.

- Vi hade jobbat ett par månader när det dök det upp en student från datorföreningen Lysator. De hade natten innan satt upp Sveriges första webbserver och nu ville han demonstrera webbläsaren Mosaic. Grafiskt gränssnitt, möjlighet att hantera bilder, inte som dagens Explorer eller Chrome men i grunden samma sak. Nja, tänkte jag, det verkar vara ett entusiastprojekt, det är inget för oss. Det tog nog tre veckor innan vi insåg att vi nog var på fel spår; Gopher projektet nedlagt – start för första webbprojektet. Det här var väl runt 1993. När det blev en allmän hype om webben något år senare var vi ganska blasé. Det här hade vi ju jobbat med länge…

Vad ska du göra nu med all din lediga tid?
- Alla säger att som pensionär får man snabbt kalendern full och jag kan se det själv på min bättre hälft hemma. Jag har haft ett ganska intensivt reseschema de senaste åren, sett många mötesrum och konferenslokaler. Nu ser jag fram emot att kunna resa helt privat, till exempel till det inre av Kina, det tror jag vore häftigt.

- Universitetet är en fantastisk arbetsplats, man får träffa så många inspirerande människor, det är oerhört roligt. Ibland glömmer man hur rik och mångfasetterad den här världen är. Det är lätt att bli hemmablind.

 

2016-06-10
Text: Elisabet Wahrby
Foto: Jean-Yves Limet

 


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: 2016-06-10