Göm menyn

Ny prorektor – den siste som kastar in handduken

Tillsammans gör vi resultatet bättre. Det är Folke Sjöbergs grundfilosofi. Sedan ett par månader tillbaka är han en av LiU:s två prorektorer, med forskning som sitt ansvarsområde.

Prorektor Folke SjöbergDet luktar nytt i Folke Sjöbergs rum, de nya möblerna har precis kommit på plats. Förutom skrivbord i lagom ståhöjd, ryms fyra fåtöljer runt ett bord. En restnoterad hurts levereras under vårt samtal. Men hyllorna är få.
- Jag försöker att digitalisera så mycket som möjligt, vill inte ha så mycket papper i pärmar.

Efter beslut i universitetsstyrelsen ska LiU ha två prorektorer på halvtid. Sedan den 1 juli är Folke Sjöberg en av dem, Karin Fälth-Magnusson den andra. Karin har utbildning som sitt ansvarsområde, Folke har forskning.

Hur känns det?
- Omtumlande! Men jag gör reflektionen att det här är en mycket professionell organisation, med hög kompetens och avancerade ambitioner. Det ger en positiv känsla.

Annars är chock och trauma snarare det som Folke Sjöberg ägnat sitt yrkesliv åt. Forskningsmässigt har det varit den röda tråden i hans aktiviteter, framför allt inom brännskadecentrum där han också varit ansvarig sedan mitten av 1990-talet. Att Linköping, tillsammans med Uppsala, är en av landets två brännskadecentrum kan vi tacka Folke Sjöberg för. Det var han som drev den frågan.

Som läkare har Folke Sjöberg anestesi och intensivvård som sin profil. Kopplingen till LiU är framför allt via doktorandhandledning och forskning. Men det är hans erfarenhet som proprefekt med forskningsansvar på IKE och klinikledningserfarenhet som föregått tjänsten som prorektor.
- Att vara två prorektorer har många praktiska fördelar. Både på dekan- och prefektnivå fungerar det så liksom på de flesta andra universitet. Utmaningen för mig nu blir att fördjupa mig och lära mig mer om verksamheterna inom de andra fakultetsområdena.

Hur ser du på LiU idag och i framtiden?
- LiU:s styrka är att vara ett komplett universitet. Det är ungt, framåtsträvande, flexibelt och här finns ett innovationstänkande. Det är lite av LiU:s varumärke. Men universitetens arbetssätt har ändrats och kommer att ändras ännu mer i takt med att samhället förändras allt snabbare. Samverkan blir viktigare, den delen måste tydliggöras. Vi har ett bra renommé redan men det är viktigt för fortsättningen.
- Något vi också måste fundera på är hur man lägger upp undervisning för människor som vill skola om sig när samhällets krav på fortbildning ökar, fortsätter Folke Sjöberg. Liksom hur vi ska förse inte bara akademin med forskning utan hela samhället.

Vägen till prorektorsstolen i Origo har gått från Brasilien, där Folke Sjöberg växte upp med utlandssvenska föräldrar, via Motala, dit han kom i sjätte klass. Linköpingsbo blev han från tredje året på läkarprogrammet, de första två läste han i Uppsala. Han har också haft två postdoc-perioder i utlandet, en i Paris och en i Pisa.

Varför blev det just läkare?
- Det var något jag tänkte på tidigt. Jag hade bra betyg, valde mellan tekniskt fysik eller medicin. Men så sommarjobbade jag på Motala lasarett, vakade på intensivvårdsavdelningen. Det styrde mitt val mot intensivvård. Jag umgicks med narkosläkarna i Motala, det var ett kul gäng.

Men intensivvård av svårt sjuka människor, är det roligt?
- Det är roligt att se människor som återgår till en bra livskvalitet. Mortaliteten inom intensivvården är idag bara 7-8 procent. Och ofta är det inte själva intensivvården som är avgörande, det är andra sjukdomar, kroniska sjukdomar, som är besvärliga för människors fortsatta livskvalitet efter intensivvården.

Prorektor Folke SjöbergNär Folke Sjöberg pratar om sitt arbete och sin forskning blir han ivrig, lutar sig fram, vill förklara och berätta. När fritiden kommer på tal, blir han tystare.
- Jag jobbar mycket och har ganska lite fritid. Doktoranderna som får mail kvart över ett på natten där jag förväntar mig respons dagen efter brukar knorra lite. Men jag har blivit äldre och lite bättre.

Men sport är han intresserad av och då framför allt simning.
- Jag satt i styrelsen för LASS, Linköpings allmänna simsällskap, under klubbens storhetstid. Och när jag var yngre simmade jag med storheter och OS-medaljörer som Pär Arvidsson, Pelle Holmertz och Bengt Baron. Jag var väl gossen Ruda bland dem. Fast jag fick utmärkelsen All-American 1974, då också med mycket duktiga lagkamrater.

Vad har du fler för starka kort?
- Jag är en bra samtalspartner, min grundfilosofi är att tillsammans gör vi resultatet bättre. Teamarbetet har jag gjort i praktiken – brännskadecentrum är det bästa exemplet på hur olika professioner arbetar tillsammans i ett framgångsrikt team.
Han tror på lyhördhet och dialog, vänder man sig till en chef med ett problem ska man gå ut därifrån med känslan av entusiasm och med egna lösningar.
- Det brukar doktoranderna skriva i sina utvärderingar – att jag är den siste som kastar in handduken.

 

2014-09-30
Text och foto: Elisabet Wahrby


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: Tue Sep 30 10:57:00 CEST 2014