Göm menyn

Nu slutar kvinnan bakom Teknikåttan

Teknikåttan, strategisk rekrytering och LiU-Alumni är verksamheter som idag är självklarheter på universitetet. Nu går kvinnan bakom dessa ”institutioner” i pension, 48 år efter att hon först kom hit som student.

Bild: Anica Nordfeldt utanför Hus EttVad får en person att stanna ett helt yrkesliv på samma arbetsplats? Och dessutom gå dit med glädje varje dag? Efter ett långt yrkesliv på universitetet har Anica Nordfeltd svaret på vad som fått henne att trivas på jobbet, att aldrig ens fundera på att byta arbetsgivare.
- Jag har haft möjlighet att byta arbetsuppgifter, fått nya utmaningar i de uppgifter jag haft och fått frihet att starta egna projekt. Att ha haft människor omkring mig som trott på mig, det har gjort mig kreativ, säger hon.

När satte du din fot på LiU för första gången?
- När jag började läsa sociologi här 1969. Då kom lärarna från Stockholms universitet, det fanns inga här, inte heller i pedagogik eller psykologi. Det fick vi läsa på fredagskvällar och lördagar med lärare som kom hit från Uppsala. Den första professorn i pedagogik var Ingvar Werdelin, det är efter honom som I-huset är uppkallat.
Så småningom tog Anica examen i sociologi, psykologi och pedagogik. Under tiden jobbade hon ”timmar” på pedagogiska institutionen på lärarhögskolan, ett forskningsprojekt om barns läsvanor.
- Då kom jag på att forskning nog inte var det jag skulle ägna mig åt.

Timmarna blev till en heltidsanställning och när en tjänst som studievägledare utlystes på lärarutbildningen 1981 fick hon den. Tio år senare bytte hon till studievägledare på Tekfak och därefter fick hon en tjänst som informationsansvarig för Tekniska Högskolan.

Du har varit med och startat flera verksamheter på LiU. Några exempel?
- Som informationsansvarig för Tekniska högskolan fick jag uppgiften att försöka få fler att läsa teknik och naturvetenskap, särskilt tjejer. Och startade Teknik-åttan, en tävling för åttondeklassare med ungefär samma upplägg som Vi i femman. Lars Engström på IFM gjorde frågorna och jag åkte runt till alla skolor i Linköping och delade ut dem.

Det här var 1993. Så småningom spreds tävling till hela regionen, andra universitet hörde av sig och var intresserade.
- Nu finns tävlingen på elva lärosäten i Sverige och 50 000 åttor deltar varje år. Om det har fått fler att läsa teknik, vet jag inte men man kan ju hoppas.

Bild: Anica Nordfeldt utanför Hus EttMille Millnert var på den här tiden dekan på Tekfak och ville få igång en alumniverksamhet för LiTh. Han var själv med i den så kallade tusenklubben, de tusen första som tagit examen från LiTh. Uppgiften hamnade på Anicas bord som startade LiTh:s alumniverskamhet som sedan gått upp i LiU Alumni. Hon drog också igång Alumni-golfen som också den finns kvar idag men under namnet Universitetsmästerskapet i Golf.
- Jag tycker det är väldigt roligt att bygga upp och starta saker, säger Anica. Jag är inte förvaltare.

Så Anica släppte Alumniverksamheten och gick vidare till nästa uppdrag. Mille Millnert hade varit ute i världen och sett hur man tog hand om och gav support till nyrekryterade forskare.
- Det skulle vara lite röda mattan för ”viktiga” forskare, både nationella och internationella, berättar Anica. Det handlade bland annat om att orda med kontakter på bostadsmarknaden, Migrationsverket, ordna med barnomsorg eller vad man nu kunde stötta med. Jämfört med andra lärosäten var LiU tidig med sådan här support till forskare.

När den här verksamheten bytte namn till Strategisk rekrytering och flyttades till HR-avdelningen följde Anica med och likaså när den flyttade till Internationella kontoret och enbart omfattar forskare internationellt.
- Tio år med support är lagom, nu är det bra att någon annan tar över, någon som kan se med nya ögon och utveckla verksamheten.

Vad är den stora skillnaden på LiU när du började här som student och nu när du nu går i pension?
- Att se den utveckling som skett på universitetet är väldigt roligt. Till exempel internationaliseringen. Jag minns när den första Erasmus-studenten kom hit i början av 90-talet, från Tyskland tror jag det var. Då skrevs det ett stort reportage om honom i Corren.

Så det var inte bättre förr?
- Nej, nej! Det var bra förr men det är bättre nu.

Vad kommer du sakna mest?
- Den sociala gemenskapen, arbetskamraterna. Även om många av dem man kände då har gått i pension.

Vad kommer du inte att sakna?
- Hmmm. Nej, jag kan inte komma på något. Jag har inga negativa minnen från LiU och lämnar inte med dålig smak i munnen, säger Anica efter att funderat ett bra tag.

Vad ska du göra nu?
- Egentligen skulle jag gått i pension i oktober. Men jag gillar inte hösten. Jag är en föreningsmänniska. Och så har jag anmält mig till Senioruniversitetet, de har många kurser och föreläsningar. Och så har jag ett bra nätverk och många personliga vänner. Kanske, kanske tar jag upp golfen igen. Jag får se vad det blir.

 

Text och bild: Elisabet Wahrby

2017-05-08

 


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: 2017-05-08