Göm menyn

Med tanke på talet

Basgruppsmötet om behandling av barns språksvårigheter tar plötsligt en ny vändning.
– Men tänk om till exempel elstötar skulle vara effektivt när ett fonem uttalas fel, funderar en student.
Frågan blir morgonens första utmaning för Inga-Lena Johansson, lärare vid Logopedprogrammet på LiU.

Porträttbild Inga-Lena Johansson– Det är en viktig fråga, nya metoder poppar upp som svampar. Men vi håller oss till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Och så är det ju bra om barnet vill komma tillbaka till behandlingen, säger Inga-Lena Johansson och ler.
Basgruppen återgår till att reda ut hur fiktive Oscar, fem år, ska få hjälp med sina problem med ”dentalisering av velarer, klusilering av tonlösa frikativor, försvagning och avtoning av final tonande klusil”.

Diskussionen böljar fram och tillbaka i gruppen. Ibland söker studenterna svar hos Inga-Lena Johansson, men hon är expert på att bolla tillbaka dem. ”Det får ni kolla upp”, ”jag känner igen den definitionen”, och ”ja, red ut vilket av testerna som var vilket”.
Med varsam hand leder hon diskussionen, men det är studenterna som står för alla svar och nya frågeställningar.
Det är uppskattat.
– Hon är engagerad, ger oss följdfrågor och får oss att tänka ett steg längre. Det är väldigt positivt för vårt lärarande, sammanfattar en av studenterna efter basgruppsmötet.

BasgruppsmöteOch gruppen är inte ensam om att uppskatta Inga-Lena Johanssons handledning och undervisning. Förra året utsågs hon till ”årets pedagog” av Hälsouniversitetets studentkår, Consensus, för sitt sätt att ”se till varje enskild students behov, vara lyhörd och sätta studenterna i första hand”.
– Det var fantastiskt roligt att få ett kvitto på att man är omtyckt som lärare.  Kanske lyser det igenom att jag själv tycker att det är så roligt, både ämnena jag undervisar i och kontakten med studenterna, säger Inga-Lena Johansson.

Hon är ganska ny i Linköping. 2011 flyttade hon hit från Uppsala för att påbörja en klinisk adjunkttjänst, halva tiden på logopedmottagningen vid sjukhuset och halva tiden på HU.
– Tidigare har jag bara jobbat kliniskt, så det var en spännande utmaning.
Hon upptäckte att läraryrket verkligen var något för henne.
– Det var en ny utmaning och ett nytt sätt att jobba för patienternas bästa – genom att utbilda nya logopeder. Så när det fanns en heltidstjänst på HU att söka så gjorde jag det.

Arbete framför datornEn arbetsdag kan se väldigt olika ut för Inga-Lena Johansson.  Just idag är det mycket studentrelaterat arbete, varav mycket sker i Lisam.
– Jag ska läsa dokumentation och loggböcker från andra basgrupper i termin sju och ge feedback. Sedan ska jag lägga ut nyckelbegrepp om nästa basgruppsämne, det handlar om artikulationssvårigheter till följd av nedsatt neurologisk kontroll av musklerna som används vid tal.

Inga-Lena Johansson har också kursansvar. Hon schemalägger, ser till att innehållet i kursen blir så bra som möjligt, hamnar i en logisk ordning och praktiskt flyter på.
En stor del av jobbet är också att hålla sig ajour med vad som händer, genom ny forskning, tidskrifter och någon gång konferenser.
– Det gäller att noga blicka framåt. Vilken kunskap ska vi förmedla till våra studenter, varför, och hur ska vi föra in den i undervisningen?
Hon handleder också kandidatuppsatser, just nu är två stycken igång samtidigt.
– Jag tycker om att arbetet är så varierat. Jag tycker om att ha många bollar i luften, men gör bara en sak i taget och är expert på att skriva långa listor till mig själv, säger hon och skrattar.

FikapausEmellanåt är det skönt att ta en fika med kollegorna i det ljusa köket på Logopedprogrammet. Just idag består sällskapet av Inger Lundeborg, lektor och programansvarig, och adjunkt Cecilia Nelli, som assisterar med kursansvaret för avvikande tal- och språkutveckling hos barn.
– Vi är inte så många här, men vi har det väldigt trevligt ihop, säger Inga-Lena Johansson.

Inga-Lena Johansson är uppvuxen i Gällivare, hon gick logopedutbildningen i Göteborg och hamnade sedan i Uppsala där hon inriktade sig på patienter med neurologiska sjukdomar.
Men nu är det Linköping som gäller.
– Jag trivs väldigt bra här, både med mitt arbete och med staden som sådan.
Vad framtiden bär i sitt sköte för övrigt är inte hugget i sten.
– Jag är lite sugen på att gå vidare med en forskarutbildning, beroende på praktiska och ekonomiska omständigheter. I så fall vore det spännande att arbeta inom det neurologopediska fältet. Vi får se hur det blir.

 

Text och foto: Sofia Ström Bernad


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: 2013-10-10