Göm menyn

LiU-lärare bakom prisad utställning

Utställningen på Flygvapenmuseet i Linköping om den nedskjutna svenska DC3:an utsågs 2010 till årets utställning. Formgivaren bakom utställningen är Mattias Åkeson, konstnär och lärare på KSM.

Mattias Åkeson, konstnär, lärare och formgivare av utställningen om DC3:an.Vad som egentligen hände DC3:an som försvann över Östersjön fredag den 13 juni 1952 var under flera decennier ett hemligstämplat mysterium. Inte ens besättningens anhöriga fick veta vad som hänt.
Men nu kan alla få veta vad det var som hände. Sedan 2010 finns den permanenta utställningen om DC3:an på Flygvapenmuseet i Linköping. Och den som haft uppdraget att formge utställningen är Mattias Åkeson, konstnär och lärare i rumslig gestaltning på KSM, Kultur, Samhälle och Mediegestaltning.
- Det här är det roligaste jobb jag gjort. Samtidigt var det känslomässigt starkt, jag blev väldigt berörd av de anhöriga.

Det fanns tidigt en idé om vad man ville skapa. Utställningen ligger i källarplan, ganska mörkt. Själva DC3:an står i en 400 kvadratmeter stor glasmonter. Över hela utställningen ligger ett ljudspår med undervattensljud som ska skapa en suggestiv känsla.
- Vi ville ge en bild av en gravplats, ett pågående utredningsarbete och en skattkammare, samtidigt.
Mindre montrar som visar detaljer och utrustning från planet, har Mattias byggt i plywood för att ge intrycket av fraktlådor. Montrarna är klimatstyrda, anpassade för olika materialen, till exempel läder, för att minska miljöpåverkan på föremålen.
- Det vi byggde skulle utgå från haveriutredningen, vi ville iscensätta så lite som möjligt och försöka använda konservatorernas material, till exempel silkepapper. Men gestaltningen ska förstärka intrycken.

Mattias har inte arbetat med utställningen ensam. Producenter är två tidigare studenter från KSM, Olle Emilsson och Mia Sas. Det var genom dem som Mattias fick sitt uppdrag. Först handlade det om att göra en serie bilder och texter. Men uppdraget växte vecka för vecka och till slut blev Mattias formgivare för hela utställningen.
- Dessutom har vi arbetat tillsammans med sakkunniga, som flygexperter och med anhöriggruppen som drivs av sonen till en av de omkomna. Viss kritik har vi fått på vägen från flygtekniskt håll. Men jag tror att alla är nöjda nu. Media har i alla fall varit nöjda, utställningen har fått stor uppmärksamhet. 2010 utsågs Flygvapenmuseet till årets museum och utställningen om DC3:an till årets utställning.

Detalj från utställningen om DC3:an. Foto: Mattias Åkesson.Samtidigt som Flygvapenmuseet fick i uppdrag att härbärgera DC3:an fick man också uppdraget att utveckla museet till ett kultur- och samhällshistoriskt museum.
- Fram till dess hade museet främst varit ett tekniskt museum och publiken främst farbröder med kameror om halsen, säger Mattias skämtsamt.
Och i det sammanhanget fungerar DC3:an mycket bra, en gåta med flera konflikter, inte minst politiska. Det visualiseras i utställningen av en myndighetskorridor med olika rum. Bland annat ett vardagsrum med två fåtöljer, den ena övertäckt av ett vitt lakan, som i väntan på en försvunnen anhörig.
- I den här miljön ville jag implementera en känsla, säger Mattias. De anhöriga har levt med ovissheten, det har hela tiden pågått i deras huvuden.

Ett annat rum föreställer dåvarande statsministern Tage Erlanders kontor. Utanför, i myndighetskorridoren, kan man tänka sig att de anhöriga väntat och väntat, för att få ett svar på vad som egentligen hände.
- Jag visste precis vilken typ av Kinnarps-stol och gamla arkivskåp jag ville ha, säger Mattias. Men mycket av inredning från 50- och 60-talen är borta, jag fick leta länge. Bland annat skickades ett massmail till hela försvaret och efterlyste inredning.

Detalj från utställningen om DC3:an. Foto: Mattias Åkesson.Nu står utställningen där. Permanent. Och det är stor skillnad på att göra en permanentutställning jämfört med en tillfällig- eller vandringsutställning.
- Inte minst ekonomiskt är det helt andra förutsättningar. Man kan satsa mer, bygga rejälare. Det ska ju hålla länge. Vi byggde rummen som man bygger hus för att skapa känslan av att man är på en plats, inte på en utställning. En vandringsutställning, till exempel, bygger man för att den enkelt ska kunna plockas upp och ner många gånger.

Mattias har flera utställningar på sin meritlista. Ett eget projekt heter Barnstugan där han får ihop både Ingmar Bergman och miljonprogramsområdena, ett projekt som nu också ska bli en bok.  Framtidsland pågår just nu på Arbetets museum i Norrköping där han också tidigare gjort en utställning som hette Var går gränsen? - Alkohol, arbetsliv och ansvar.
- En annan rolig utställning som jag jobbade med handlade om konsumtion och gjordes i samarbete mellan Norrköpings konstmuseum och Botkyrka konsthall.
Till Linköpings universitet kom Mattias 2005, sin utbildning fick han på konsthögskolan i Bergen.
Detalj från utställningen om DC3:an. Foto: Mattias Åkesson.- Jag gillar att det inte är vattentäta skott mellan brödjobbet och egna projekt. Mycket kommer ju på det sättet studenterna till godo.

Blir du helt nerringd nu efter framgången med DC3:an?
- Nej, nej, det har blivit en tuffare bransch som mer och mer handlar om stora upphandlingar. Där kan inte jag som ensam aktör konkurrera med de stora byråerna. Jag gör hellre egeninitierade projekt. Men det är klart – det blir svårt att toppa DC3:an.

 

Läs mer om DC3:an på Flygvapenmuseets hemsida

Läs mer om Mattias Åkeson

 

2014-07-10
Text och foto: Elisabet Wahrby
Foton från utställningen: Mattias Åkeson


Sidansvarig: elisabet.wahrby@liu.se
Senast uppdaterad: Mon May 23 09:08:45 CEST 2016